För ett par veckor sen fick min morfar sitt knä opererat. Jätte bra med lite nya knädelar så att han kommer kunna gå lättare och inte ha ont. För ett par dagar sen skulle han till en sköterska för att ta bort stygnen, eller häftklamrarna eller vad det nu heter. Jag ställde såklart upp som chaufför och körde honom till sjukhuset. Jag såg även detta som ett tillfälle att härda mig lite. Har lite svårt för sår, blod och sjukhus i allmänhet. Till exempel de första gångerna jag gav blod fick sköterskorna ta hand om mig över en timme efter jag lämnat blodet, kunde inte resa mig upp utan att nästan svimma. Detta har blivit bättre, jag måste bara ignorera blodet som pumpas ur min kropp och dricka mycket sjukhussaft innan och efter.
Åter till stygnborttagningen. Ville som sagt följa med och titta och härda mig. Vi väntade och fick efter en stund komma in till sköterskan som var snäll och duktig. Jag tittade på såret och konstaterade att det inte såg äckligt ut. Tittade inte så noga när hon tog bort stygnen, någon måtta får det vara! Morfar var en exemplarisk patient och såret hade läkt fint. När vi skulle gå snurrade det till i huvudet och jag kände mig matt... Fick ett glas vatten av sköterskan och satt kvar en stund. Den riktiga patienten hoppade i förväg med kryckorna och tyckte nog att jag var lite fjompig. Han kom i alla fall fram till att jag inte skulle bli någon bra sjuksköterska och jag kan bara hålla med!
 |
| Så här ser såret ut med häftklamrarna. Inte särskilt äckligt tycker min hjärna men tydligen min kropp. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar